Tänk dig att du är i ett fjärran land, på en plats där där du inte känner någon. Plötsligt hör du någon som pratar svenska! De flesta av oss skulle nyfiket se vem det är och kanske ta kontakt på något sätt. Vi skulle utbytea erfarenheter, frågar var de kommer från, hur de hamnade här och om dom kan ge några tips på saker att göra. Vi får antaligen ungefär samma frågor tillbaka.
Varför skulle du valt att kontakta just dessa människor? Vet dom mer om stället än alla andra runtomkring? Troligen inte! Är deras information mer pålitlig? Knappast! Ändå känner vi oss bekväma med att fråga just dessa personer om råd.
Det är en uråldrig instinkt i oss som gör att vi reagerar så. Vi söker gemenskap, och vi tenderar att lita på det som vi känner igen. Ett annat exempel är att barnen föredrar McDonalds som ett säkert val när dom är utomlands och inte vet vad dom vågar äta. Det vi känner till litar vi på!
I en allt mer internationaliserad värld behöver vi lära oss att hantera det nya och okända. Det innebär inte att vi vill göra det; våra instinkter säger annorlunda, och det av en god anledning.
Att man tar hand om sina närmaste ger dem en bättre chans att överleva. Det gäller idag lika mycket som igår. Marockanska gatubarn har sämre förutsättningar än dina barn trots att de bor i samma land. Att det är så behöver vi inte ens diskutera, och lika självklart är att det är kontakten med familjen som ger dina barn övertaget. Vi hjälper också våra släktingar med en större generositet än vad vi visar mot andra. De flesta av oss har säkert något syskon, en kusin eller en syssling som alltid hamnar i knipa och som ständigt behöver ”räddas”. Då vänder denne sig till sina släktingar, för det är där som man har bäst chans att få hjälp. Om t.ex. din bror skulle bli utslängd av sin sambo så skulle du antagligen öppna din dörr och erbjuda ett tillfälligt boende. Samtidigt finns det många utsatta som är i större behov av hjälp, men som du väljer att inte hjälpa. Det är helt naturligt, och inget att skämmas för!
Tar man det ett steg längre så visar de flesta välvilja även till kretsen av vänner; folk man känt länge och litar på. Däremot finns det ingen som hjälper alla utefter deras verkliga behov.
I tidigare samhällsstrukturer bands vi samman även utifrån andra kriterier: När vi bodde i byn så hjälptes alla åt, för alla behövde varandra. Det fanns övergripande strukturer som krävde lojalitet och samhörighet: Församlingen, arbetslaget eller kamratskapet inom den egna militära enheten. Lite av detta har gått förlorat i det moderna samhället, men instinkten att hjälpa de närmaste finns kvar. I andra delar av världen tillhör man fortfarande en klan som håller ihop mot andra klaner. I Sverige kanske man hejar på samma lag och håller ihop mot det andra lagets hejarklack. Mekanismen är fortfarande densamma.
Inom politiken har många profiterat på denna nedärvda egenskap: Nationalsocialisterna lyfte fram det tyska och ställde det mot andra folkgrupper. Socialister aggiterar mot ”de rika” och inom de totalitära diktaturerna hetsar man mot ”folkets fiender”. Inom företagsvärlden försöker man skapa en ”vi” anda, och underförstått håller man ihop mot den yttre fienden, som ofta är lite difus och kanske saknar namn.
Det kan vara jobbigt att erkänna för sig själva, men vi går på detta trick nästan varje gång: Vi köper retoriken att det är ”Vi” mot ”dom” (vem dom nu är). Det är inget att skämmas för, och det är i grunden bra. Vårt samhälle skulle inte fungera utan denna instinkt.
Se upp för dem som säger att alla är lika mycket värda och att du måste agera likadant mot alla! Miljoner år av evolution har vaskat fram de rätta egenskaperna. De som försöker få dig att tro något annat har troligen en hemlig agenda. Agendan brukar vara att du har något dom vill ha och dom försöker hitta på argument för att du frivilligt skall ge det ifrån dig. (Är det inte konstigt att alla som säger ”vi är alla lika och har lika rättigheter!” alltid vill ha, men aldrig vill ge?). Fråga dessa människor varför dom matar sina barn, när det finns andra som svälter. Varför tar dom hand om sina gamla när det finns ensamma åldringar som har det mycket svårare. Varför bor dom så stort när andra saknar bostad?
Vi är programmerade att ta hand om våra närmaste. Om inte vi gjorde det skulle ingen göra det. Ur vårt lokala perspektiv kommer aldrig ”alla vara lika mycket värda”. Vi kommer att gynna våra vänner och våra släktingar. Det är bra! Fortsätt med det! Det är uråldriga regler som visat sig fungera; sådana skall vi slå vakt om!
‘Så fortsätt att hålla ihop släkt och familj. Hjälp dina närmaste mer än du hjälper andra. Genom att göra så skapar du ett bättre samhälle! För vem kan du lita på om du en dag själv behöver hjälp?
Copyright (c) 2018, Väino Vaher, Stockholm, Sverige