AI kommer att ta över allt fler arbetsuppgifter. De danska brevbärarna blev av med jobbet när staten började skicka e-post till medborgarna. Bankerna minskar personalen när alltmer sköts visa Internet. På samma sätt kommer självkörande bilar, fabriker bemannade av robotar och juridik-program som ersätter juristen att minska behovet av mänsklig arbetskraft.
Detta är bara början. Snart nog ställer datorn den medicinska diagnosen, bestämmer vilken vägsträcka det är mest lönsamt att underhålla, sköter företagets ekonomirutiner och övervakar de äldre på ålderdomshemmet. Till slut har AI tagit över det flesta av dagens jobb.
Frågan är då vad vi skall syssla med, och vad vi skall leva av. Under många år har det förts fram krav på så kallad ”medborgarlön”, det som vissa kallar ”helikopterpengar”. Det innebär att staten beskattar något eller någon och delar sedan ut pengarna till medborgarna, alltså tvärtom mot hur det är idag (ännu så länge är det medborgarna som beskattas). Alla får en form av ”socialbidrag” utan krav på motprestation eller jobbsökande. Detta skulle vara politikernas våta dröm; politikerna kan dela ut allt gott till medborgarna och göra sig oumbärliga.
För många som idag arbetar kan det låta som en väldigt trevlig lösning: att inte längre behöva stiga upp på morgonen för att bege sig till jobbet, att ha mer tid för familjen eller utveckla sin hobby. Det kan t.o.m. visa sig vara en fungerande ekonomisk modell, förutsatt att den som beskattas går med på det. Ändå blir det inte det ”arbetarnas paradis” som socialisterna utlovat, utan bara ett kapitalistiskt ”paradis” för alla. Men låt oss analysera några effekter av ett sådant system! Jag tänker inte spekulera om ifall alla börjar använda droger, att skilsmässofrekvensen ökar lika mycket som under en vanlig semestermånad eller att meningen med livet kanske försvinner när man inte längre har arbetets glädje och gemenskap. Nej, jag fokuserar på vilken samhällsstruktur vi behöver skapa.
Majoritetens diktatur
Demokrati kallas ibland för ”majoritetens diktatur”. När folkflertalet tycker något så får minoriteterna underordna sig. MC-gängen får inte köra utan hjälm trots att de kanske vill, narkotika får inte säljas fritt, husägaren får inte bygga till utan bygglov.
En förutsättning för demokrati är dock att alla, eller nästan alla, bidrar. I en demokrati tillåter vi inte någon viss grupp att bara ta men aldrig ge (vi pratar om samhällets ”närande”, skattebetalare och företag, samt samhällets snyltare, de ”tärande”).
Barnen tvingas att lära sig läsa och skriva så att dom kan bli produktiva samhällsmedborgare. Vi har byggt ett socialt skyddsnät men målet är att så fort som möjligt få tillbaka människan i produktivt arbetsliv. Vi har lagar som hindrar folk från att ta det som andra har skapat; utan det skulle det inte vara lönt att vara produktiv och strävsam.
Men tänk er att de ”tärande” plötsligt är i majoritet: Då kan de via valsystemet skicka sina representanter till riksdagen, där dessa i sin tur kräver fler förmåner för sina ”tärande” väljare. Vårt demokratiska system kommer snabbt att kantra, för vem vill bidra och betala mer skatt om pengarna bara går till snyltarna? Det är vad som uppstår när direktören säger: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Då är det kanske bättre för direktören själv sälla sit till snyltarna, eller kanske flytta till något annat land.
Vårt västerländska samhällsbygge skapade de demokratiska reglerna för 150-200 år sedan. Reglerna är alltså ganska sentida, men har mognat till ett väl fungerande system som någorlunda rättvist fördelar det vi alla varit med att skapa. Om man inför medborgarlön ändras allt; vi blir alla ”tärande”, och vad hindrar oss då från att skicka våra representanter till riksdagen, att rösta på den som lovar mest till oss alla? Vem skulle inte lägga sin röst på den som lovar att ”någon annan” skall betala?
Alltså tycks en allmän medborgarlön inte vara förenlig med vårt nuvarande demokratiska system, där varje meborgare har en röst. Måste vi då ge upp vår rösträtt i utbyte mot medborgarlön? I så fall delas ju samhället upp i produktiva beslutsfattare och en röstlös hjon av sysslolösa. Inte den samhällsgemenskap vi har vant oss vid. Kanske inte det samhälle vi vill ha.
Sysslolöshet eller självförverkligande
Oavsett hur vi löser det ekonomiska och fördelningsmässiga så kommer folk behöva hitta på något att göra. Många har redan en dröm om vad dom skulle vilja göra, andra kanske hittar en ny mening, men visst finns det en stor risk för att många blir sittande ensamma hemma i sysslolöshet och tristess?
Ett annat problem är hur man motiverar folk att utbilda sig när det redan finns en garanti för mat på bordet och tak över huvudet. Det finns en omedelbar och uppenbar risk för fördumning av samhället. Vissa får mer tid att utveckla konst, musik och vetenskap, men andra kanske bara vegeterar. Det finns ingen hunger som tvingar dem att göra något. Redan romarna visste att det räckte med ”Bröd och skådespel åt folket” för att hålla massorna under kontroll.
Det är lätt för ideologier och religioner att fånga upp dem som saknar mening i livet. En utveckling som vi redan kan se i våra förorter idag, där lågutbildade och sysslolösa förmås ägna sin tid åt fanatism och intolerans.
En annan fråga som pockar på svar är om samhället över huvud taget skall kosta på utbildning till den som ändå inte är produktiv. Kanske är utbildning något man får skaffa sig på eget initiativ och kanske också finansiera själva, utefter intresse och egna prioriteringar. ”Motorbåt åt mig eller grundskoleutbildning åt mitt barn? Vilket skall jag välja?” Snacka om att samhället slits itu!
Vem skall betala?
I en framtid där folk lever av medborgarlön försvinner så småningom viljan att arbeta. Vad värre är: Förmågan att arbeta försvinner också.
De flesta av oss vet inte längre hur man lever av jorden, något som alla våra förfäder kunde. På samma sätt kanske våra barnbarn inte vet hur man sköter ett jobb, eller ens vad det innebär. Det är inte ett problem sålänge medborgarlönen kommer varje månad, men tänk om den en dag uteblir. Vad händer då?
Medborgarlönen förutsätter att ”någon annan” betalar. Till exempel företagaren som äger fabriken där robotarna gör arbetet. Men entreprenören kanske tycker att villkoren är bättre någon annan stans där det finns färre ”tärande” att försörja. Att flytta en fabrik är lätt när arbetskraften består av robotar som varken har hus som måste säljas eller barn i skolan. Det är bara att montera ner maskinerna och flytta dit det är mest lönsamt. Samhället kan inte idag hindra att produktionen flyttar till lågskatteländer och när man inte ens behöver utbildad arbetskraft är tröskeln ännu lägre. Man kanske flyttar fabriken till ett ställe där det inte finns några människor alls, eller åtminstone bara så få som det behövs för att hålla hjulen igång. Alltså kommer det med all säkerhet uppstår zoner där det finns energi, transporter och annan infrastruktur, men där skatten är låg och invånarna få. Hittills obebodda områden är perfekta, eller så kan man kanske anlägga produktionsanläggningar på internationellt vatten, där energin kommer från vindkraft, transporterna sköts via fartyg och skatten är noll. Den lilla personal man trots allt behöver tar man dit på samma sätt som till de norska oljeplatformarna.
Lagstiftarna kommer naturligtvis försöka hindra en sådan utveckling, men i praktiken är det omöjligt.
Ett nytt samhällskontrakt?
Det känns som om samhället ställs inför omfattande problem i framtiden. Vår nuvarande västerländska demokrati verkar inte kunna anpassas till nästa industriella revolution. Demokrati utgår från att människan är en nödvändig del av produktionen och av den anledningen måste man ta hänsyn medborgarnas åsikter. Det är för övrigt själva orsaken till att man givit varje medborgare varsin röst.
Men gäller det fortfarande då alla lever av medborgarlön som ”någon annan” betalar?
Framtiden behöver inte vara en mörk dystopi, men vi behöver nog ett nytt samhällskontrakt, ett som antagligen ser mycket annorlunda ut än vår nuvarande demokrati.