100 000 generationer

Någonstans för länge sedan var vi alla släkt med aporna. Vi har gemensamma rötter. För ca 100.000 generationer sedan tog vi en annan väg i evolutionen, men när vi går till djurparken och står vid apberget kan vi fortfarande skratta åt likheterna.

Vi har kommit en lång väg på de 100.000 generationer av evolution som skett sedan dess. Men mycket är också lika. Vi är flockdjur som är oändligt olyckliga när vi är ensamma. Vi älskar våra barn. Vi håller ihop i grupp och skapar revir, som vi sedan försvarar. I den moderna miljön kan reviret vara skrivbordet på jobbet, den lilla plätten bakom radhuset eller båtklubbens inhägnade område.

Så har det varit ‘sedan urminnes tider’, men plötsligt, i det post-industriella samhället finns det några som försöker ändra allt på en gång. Människor som försöker övertyga oss om att våra rötter, 100.000 generationer av evolution och allt vi lärt oss är fel. Bara att kasta på sophögen. Att nu lever vi i en annan och bättre tid.

När ett barn först ser en grupp japaner eller kineser så tycker barnet att alla är lika. Det är svårt att skilja den ena från den andra. Mycket snart märker man dock att det finns skillnader; tjock vs smal, glasögon eller inte. En vårta på kinden, lite grått hår. Alla är plötsligt olika.

Men i dagens Sverige finns det ändå många som upprepar mantrat: ‘Vi är alla lika!’ Folk som kräver att vi skall ignorera de skillnader som alla kan se med blotta ögat. T.ex. att hälften är kvinnor och hälften är män.
Barn skall redan från förskolan lära sig att det inte finns någon skillnad. Killar skall inte leka krig och tjejer skall inte leka familj. Killar skall bära rosa och tjejer mörkblått. Killar skall ha långt hår och tjejer kort.
Det där hade aldrig funkat om inte samhället försökt ta över uppfostran av barnen. Om barnen får växa upp hemma med sina föräldrar tar dom efter föräldrarna. Det är så barn lär.
Men om man sätter dem på institution från ett års ålder så kan politiskt skolade professionella uppfostrare naturligtvis försöka ändra på den rådande ordningen. Så gjorde man redan i Sovjet. Även då utan framgång, för generna säger sitt.

Men fundera på vad det skulle innebära om man faktiskt lyckades övervinna naturen? Om alla uppfostrades att vara lika, eller att åtminstone de olyckliga skulle få leva ut sin dröm.
Den lilla pojk-flickan skulle uppmuntras att bli en tuff kille. Fast hennes fysik är ändå sådan att hon alltid skulle vara sämst. Inte så kul!
Den lite veka och feminina killen skulle uppmuntras att bli en tjej. Men även om hen lekte med dockor skulle hen aldrig kunna föda ett barn. Hen skulle alltid vara olycklig från den dagen hennes väninnor fick mens.

Då säger någon: ‘Det är samhället som skapar denna olycka! Om vi alla kom överens om att vi alla är lika så skulle det inte finnas några sådana problem!’
OK! Låt oss då börja med att leva som vi lär! Låt oss ha bara en hockey-allsvenska (damer och herrar tillsammans). Samma intagning för alla till polishögskolan och läkarlinjen (dvs bort med den systematiska diskrimineringen). Etc.

Eller så kan vi tänka framåt: Det finns en orsak till att män är män och kvinnor är kvinnor. Det är inte bara så hos människan, det är så hos nästan alla ryggradsdjur. Man kan ana ett syfte, eller hur!?

När pendeln svänger och det blir ofärd i världen så är det faktiskt bättre att vi skickar männen att försvara landet. Inte bara att deras fysik är mer lämpad, utan när lugnet återvänder och man skall återhämta sig är det bättre att ha kvar en man och 100 kvinnor än hundra män och en kvinna.
När man skall bygga upp det förstörda huset är det bättre att männen hjälps åt att lyfta de tunga stockarna; systerskap fixar inte den delen.
När maten tryter är det bättre att kvinnan fördelar vad som finns kvar (hellre än att den starke tar allt). Och viktigast av allt: Barnet behöver både mamma och pappa. Och barnens behov kommer alltid först, eller hur, ni politiker? Eller är det ännu en sanning ni är beredda att offra?